Begravningsdikter är ett vanligt och omtyckt inslag på många begravningar. De är ett fint sätt att hedra den avlidne om man inte själv kan skriva en passande text. De kan användas i flera sammanhang efter ett dödsfall och under begravningen.

Begravningsdikter vid olika tillfällen

En vacker dikt kan göra mycket för att skapa en personlig stämning kring begravningen. Under ceremonin kan prästen eller någon av de anhöriga läsa upp en dikt för att uttrycka den kärlek och saknad man känner. Men även i andra sammanhang kan en dikt fylla sin funktion. I dödsannonsen och på begravningsprogrammet, likaväl som på begravningsbanden eller korten man fäster vid kransar och sorgdekorationer. Det är också vanligt att man läser en eller flera dikter under minnesstunden efter begravningen.

Man kan skriva sina egna dikter till begravningen, om man känner att man klarar det. Vi hör dock ofta från anhöriga att ”det kan väl inte jag?”. Men ofta klarar man mer än man tror, och det viktiga är inte alls att dikten är ”bra skriven” utan de känslor den uttrycker. Det är inte ens särskilt relevant om den rimmar eller ej. Så gör ett försök!

Vilka dikter och verser passar när någon går bort?

Om inte de egna orden räcker till eller du känner att det verkligen inte fungerar, så finns det en rik flora av begravningsdikter att ösa ur. Här har vi samlat ett litet urval av fina dikter för att underlätta för dig att välja. Du kan säkert hitta fler på egen hand.

Någonstans inom oss

är vi alltid tillsammans.

Någonstans inom oss

kan vår kärlek aldrig fly.

Någonstans

o någonstans

/Erik Lindegren

*

Sov i ro, Du lilla Mor

från all livets smärta

Tack för all Din

omsorg stor

ömma modershjärta

Sov i ro, från oro all

uti tysta griften

Djupt ditt minne

leva skall

under livets skiften

*

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.

En vänlig hand lugnt ordnar

båtens segel,

som för dig bort från

kvällens land till dagens.

Gå utan ängslan ner

i strandens tystnad,

den mjuka stigen genom

skymningsgräset.

/Pär Lagerkvist

*

Jag saknar en pärla i mitt halsband

Ett rum i mitt hjärta står tomt

Nu trär jag min längtan och mina minnen

På finaste halsband för dig

Jag bär på en tillit att få mötas

Där allting är fridlyst och ro

Till dess är jag tankfull och så tacksam

För gåvan du varit för mig

Som ett vetekorn som måste dö

För att det ska växa något nytt

Så är det med våra dagar här på jorden

Var inte rädd

/Anders Caringer

*

Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg, mor?

Först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor.

Sen blir den tyngre och tyngre. Det är som man bar ett berg.

Det rister och det brister i revben och kotor och märg.

Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.

Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt.

/Karin Boye

*

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är Jag, Du är Du.

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Kalla mig vid mitt vanliga namn.

Tala till mig sådär som Du alltid gjort.

Ändra inte Ditt tonfall,

Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.

Skratta som vi alltid har gjort.

Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.

Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.

Uttala det som ingenting hänt, sorglöst.

Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
 tidigare.

Det går vidare därför att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
 gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
 inte längre kan se mig.

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.

Allt är väl.

/Canon Henry Scott-Holland

*

Det säjs att bara tiden går

så ska den läka alla sår

som sorgsna hjärtan gömmer.

Visst är vårt minne ofta kort

men att en när och kär gått bort

är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar

är hoppet som ens hjärta har

trots tårarna man gråter.

För himlens eget löfte är

att älskar man varandra här

så möts man en gång åter.

/Atle Burman

*

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig detsamma mer

/Alf Henriksson

*

Vi nu måste sorgen bära

Fastän tom är hemmets vrå

Vad Du gav åt Dina kära

Finns i minnet kvar ändå

*

Sakta kom döden

den kom som en vän

Tog dig vid handen

och ledde dig hem

Himlen var kall och full av snö

det var en fin tid på året att dö

Du for till himlen vi alla förstod

men dit du kom genom svart jord

Vi saknar dig evigt vi älskar dig så

då vi mot samma öde sakta gå

*

Jag skall gå genom tysta skyar

genom hav av stjärnors ljus

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min Faders hus

Jag skall klappa så sakta på porten

där ingen mer går ut

och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut

/Dan Andersson

*

Jag vet en väg som leder hem.

Den vägen är tung att gå.

Var vandrare där blir en fattig man

och liten och ful och grå.

Jag vet en väg som leder hem.

Den vägen är kal och ren.

Den är som att luta sin varma kind

mot obarmhärtig sten.

Men den som känt den stenen

mot kindens isade blod,

skall märka, hur mild dess hårdhet är,

hur trogen och fast och god.

Och han skall tacka stenen

och hålla det hårda kärt

och prisa det enda kämpaspel

som var sin seger värt.

/Karin Boye

*

En gång skall du vara en av dem

som levat för längesen.

Jorden skall minnas dig

som den som minns gräset

och skogarna

det multnade lövet.

Så som myllan minns

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig

så som havet.

/Pär Lagerkvist

*

Du var den starkast lysande stjärnan i mitt liv

Så strålande varm

av kärlek

av glädje

Men alla stjärnor slocknar en dag

och lämnar oss här

i mörker

i minnen

Men just denna stjärna kommer aldrig att slockna

i mitt hjärta

jag älskar

och jag minns

Det finns ett rum i mitt bröst

där du finns kvar

tills vi ses igen

tills vi möts igen