”Enligt mitt avtal med Dagens Nyheter har tidningen lovat att efter min död inte publicera en nekrolog om mig. Lögnerna är ju så enformiga. Och sanningen vill jag behålla för mig själv”

Orden kommer från den kände författaren Harry Scheins penna. Harry, som också skrev kolumner åt DN, tyckte så illa om minnesrunor att han ville se till att det aldrig publicerades någon om honom när han gick bort. Orsaken var enligt honom själv att hela textgenren var full av lögnaktigt material.

Ingen vågade skriva sanningen, menade Schein. Att skriva o den avlidnes girighet och bitterhet eller om alla hans älskarinnor var inte att tänka på utan man fick bara skriva om det positiva, och hur vi alla skulle minnas honom länge, tack vare hans fina egenskaper. Därför fick han DN att gå med på ett avtal där de lovade att inte skriva någon minnesruna över honom.

Harry Schein hade en poäng i det han sa. Inte för att det på något sätt skulle vara tabu att skriva om en avlidens persons negativa sidor, men de flesta som har mist en anhörig vill med all säkerhet skriva en vacker text. Och då är det ganska naturligt att vi inte vill peka på den avlidnes tillkortakommanden och misslyckanden i livet.

Hur en minnesruna bör skrivas

Det finns naturligtvis inga direkta regler eller begränsningar för vad du får eller inte får säga, när du skriver minnesord över en avliden familjemedlem eller vän. Däremot har dagstidningarna lite olika regler kring hur en minnesruna skall se ut. Det kan vara hur lång texten får vara, vad den måste innehålla och hur den ska inledas.

Ska du till exempel skicka in din minnesruna till Svenska Dagbladet ser deras instruktioner ut ungefär så här:

• Texten ska vara objektiv.
• Längden på nekrologen ska vara ungefär 2 000 tecken. De flesta ordbehandlingsprogram har inbyggd funktion för att räkna ord och tecken.
• Skriv ut hela ord, alltså inga förkortningar som ”bl.a.” eller ”etc.”, och heller inga initialer på personer. Personen ska nämnas vid sitt riktiga namn.
• Skriv om den avlidnes livsgärningar; i yrket, klubben eller om något intresse som har präglat personen i livet.
• Skriv om personen, inte till personen.
• Inledningen av texten ska följa ett visst mönster. ”Titel namn, bostadsort, har avlidit i en ålder av XX år. Närmast anhöriga är…”
• Använd inte superlativ i onödan, alltså ord som ”bästa”, ”snabbaste”, ”vackraste” etc.

Detta är ett exempel på hur det kan se ut. Andra tidningar har ibland andra regler. SvD har till exempel ingen möjlighet att ta emot handskrivna eller utskrivna texter på papper eller vis fax. Texten ska skickas som en Word-fil, eller som ren text inklistrad i ett mail. Däremot finns det andra tidningar som accepterar handskrivna dödsrunor.

Kändisar skriver sina egna minnesrunor

Det har blivit något av en trend bland kändisar, och även ”vanliga” människor till viss del, att skriva sin egen nekrolog. Och faktum är att många läser om andras levnadsöden med intresse, trots att de inte känt personen det handlar om.

2014 kom boken ”Innan jag glömmer bort mig själv” ut på förlaget Roos Tegner. 60 kända svenskar fick i uppgift att skriva ner sin egen nekrolog och berätta hur de ville bli ihågkomna efter sin död. Bland de som medverkar hittar vi Sven Melander, Per Morberg, Stefan Sauk, Annika Lantz, Babben Larsson och många andra. Bokens syfte var att bidra ekonomiskt till Alzheimerfonden, och de medverkande tog inte ut någon ersättning.

Många av bidragen i boken är riktigt underhållande. SÅ här ser Sven Melanders bidrag ut:

Till minne av Sven Melander

Sven Melander, har som senare kommer att meddelas, gått ur tiden.

Han var malmöpågen som blev byggnadsingenjör som blev journalist som blev komiker som blev skådespelare.

Våra vägar korsades många gånger och han var alltid beredd att högt, tydligt och tvärsäkert ge sin syn på saker och ting. Och saker och ting kunde vara så väsensskilda som tillståndet i Mellersta Östern eller de korrekta ingredienserna i en Boeuf Haché Rampoldi.

Han fick en gång en förfrågan om att medverka i en bok där man för något angeläget ändamål skulle skriva sin egen nekrolog. (Detta var när han fortfarande åtnjöt ett visst kändisskap).

Han avböjde med följande rader:

”Jag hade en lycklig barndom. Jag har älskat tre kvinnor förutom min mor. Jag har förunnats tre underbara barn. Jag har fått min beskärda del av mat och brännvin. Jag har haft jävligt roligt. Oftast i alla fall. Jag har sett Neapel.”

Han avslutade med orden: ”Och det är väl inte mycket till nekrolog.”

Hur ser en typiskt svensk nekrolog ut?

I Sverige publiceras oftast minnesrunan på tidningarnas familjesidor, som i regel ligger i slutet av tidningen på en relativt undanskymd plats. De skrivs vanligen av någon anhörig till den avlidne, och är kortfattade och sakliga.

Det är sällan man ser några närmare privata detaljer eller texter om sjukdomar. Oftast accepteras inte heller dikter och verser av dagspressen. Nekrologerna handlar till stor del om den avlidnes yrkesliv, och beskriver ofta den avlidne ur ett perspektiv av vad han eller hon var – inte vem.

Det är också en allmän hållning, att man inte talar illa om de döda. De kan ju inte försvara sig. Eller som det gamla latinska talesättet lyder: de mortuis nil nisi bonum – ”of the dead, speak only good”).

Mustiga beskrivningar i The Daily Telegraph

I England såg minnesrunor tidigare ut ungefär som i Sverige. Men för ca 15 år sedan, i början av 2000-talet, blev Hugh Massingberd chef för Daily Telegraphs avdelning för minnesord. Och han förändrade fullständigt synen på hur en nekrolog ska skrivas.

Texterna skrev av professionella journalister och är rika på information, mycket väl skrivna och många gånger är de också underhållande. Och nu pratar vi inte om 2 000 tecken utan snarare om långa essäer, med inledningar som utan krusiduller slår an tonen för resten av minnesrunan. Om Michael Macoun, den siste poliskommissarien i Uganda innan landet blev självständigt, skriver man till exempel: ”colonial policeman who brought law and order to remote outposts of Empire in East Africa despite the defects of his hard-drinking colleagues”

Blir vi snällare när vi dör?

Det finns som sagt ett djupt rotat motstånd mot att tala illa om de döda. Något överdrivet skulle man kunna påstå att allt är glömt när vi inte längre är i livet. När Michael Jackson dog skrev svenska media huvudsakligen om vilken musikalisk skatt han lämnade efter sig, och nästan inte ett ord skrevs om de mer negativa aspekterna i hans liv.

En annan skillnad mellan svenskt och engelskt är att de engelska oftast handlar om den avlidnes liv, och hur man försöker ”blåsa liv” i den personen så att läsaren på sätt och vis lär känna personen. I de svenska minnesrunorna lyser sorgen igenom på ett mycket tydligare sätt.

Här ett exempel på hur en minnesruna kan se ut:

Det är de små, små tingen som gör det brukade Carl-Adolf Murray säga. Han uppskattade det enkla och vardagliga. Han värdesatte vårens första solstrålar, att vattna krukväxterna och inte minst att han levde och var frisk.

*

Carl-Adolf föddes 1912 i en prästfamilj i bruksorten Forsmark. Hans föräldrar var Adolf Murray och Anne-Margrethe Murray, född Mannerfeldt. Carl-Adolf var uppfostrad i en traditionell miljö, men ständigt mottaglig för nya människor och idéer. Han var ett av nio barn.

Carl-Adolf prästvigdes 1941 och verkade främst i församlingar i Gästrikland och Hälsingland. Carl-Adolf fann kärleken i Märta. Han hörde henne spela på orgeln i kyrkan i Arbrå och blev fascinerad över att hon spelade så vackert och med sådan glädje och inlevelse. Efter förälskelse följde giftermål. Han höll verkligen av Märta, som dog 1998.

Carl-Adolf och Märta fick två döttrar, Margareta och Kristina, och en son, Bertil. Carl-Adolf hade nio barnbarn och fem barnbarnsbarn.

Carl-Adolf träffade många intressanta personer. Till exempel Nathan Söderblom, ärkebiskop 1914-1931, en nära vän till familjen. Carl-Adolf gillade Söderbloms beskrivning av tiden som elastisk. Carl-Adolf använde tiden väl och var alltid nyfiken på nya saker.

Carl-Adolf tillbringade ett år i Berlin 1937-1938, som student i teologi. Han fick insyn i de stämningar och strömningar som skulle komma att leda till andra världskriget. Under kriget var han plutonchef i Sysslebäck i Värmland. Carl-Adolf skrev dagbok varje dag från 1935 och framåt. Sista tiden med hjälp av släktingar och vänner.

Om livet är ett hundrameterslopp, är jag nästan vid mållinjen, kunde han säga. Med glimten i ögat konstaterade han att han skulle ligga bra till om det fanns ett OS för 100-åringar. På valdagen 2010 cyklade han till vallokalen. Som 92-åring åkte han med en stor skara släktingar till Blair Castle i Skottland, stamgods för klanen Murray.

Carl-Adolf träffade många intressanta personer. Till exempel Nathan Söderblom, ärkebiskop 1914-1931, en nära vän till familjen. Carl-Adolf gillade Söderbloms beskrivning av tiden som elastisk. Carl-Adolf använde tiden väl och var alltid nyfiken på nya saker.

Carl-Adolf tillbringade ett år i Berlin 1937-1938, som student i teologi. Han fick insyn i de stämningar och strömningar som skulle komma att leda till andra världskriget. Under kriget var han plutonchef i Sysslebäck i Värmland. Carl-Adolf skrev dagbok varje dag från 1935 och framåt. Sista tiden med hjälp av släktingar och vänner.

Om livet är ett hundrameterslopp, är jag nästan vid mållinjen, kunde han säga. Med glimten i ögat konstaterade han att han skulle ligga bra till om det fanns ett OS för 100-åringar. På valdagen 2010 cyklade han till vallokalen. Som 92-åring åkte han med en stor skara släktingar till Blair Castle i Skottland, stamgods för klanen Murray.

Carl-Adolf kunde vara bestämd, ibland strikt. Men vänlig, kärleksfull och försiktig med att döma andra. Många minns honom som sin konfirmationspräst, inte minst från stiftsgården i Undersvik.

Carl-Adolf var mycket förtjust i trädgårdsarbete. Hans stora trädgård var välskött. Han hade ständigt nya projekt på gång. Otaliga är de utställningar som han lät ordna i bygdens kulturhus, Stenhuset.

En välgjord film, Livet som gåva, ger en inblick i Carl-Adolfs liv och personlighet. Han gav ut boken Selma Lagerlöfs papyrus som 99-åring. I boken berättas om den papyrusplanta som Lagerlöf tog med sig från det Heliga Landet och som spridits genom Carl-Adolf.

Dagarna innan 99-årsdagen råkade han ut för en infektion, blev sängliggande och återfick inte samma kraft och energi. Carl-Adolf flyttade ut från villan och in på Ovansjögården. Att Carl-Adolf fick avsluta livet just på detta boende, med utsikt mot Ovansjö kyrka, där han varit kyrkoherde under många år, var en gåva.

Carl-Adolf gick ut på verandan varje morgon, lyfte händerna mot himlen och tackade för ännu en dag. Han var genuint tacksam över livet.

Carl-Adolf var min morfar. Vi är många som saknar honom.

Källa: Gefle Dagblad