Enligt den svenska begravningslagen skall antingen jordbegravning eller kremering ske snarast möjligt, och allra senast en månad efter dödsfallet. I samma lag fastslås också att den avlidnes önskan om kremering och gravsättning bör följas såvitt det är möjligt.

Den allra första kremationen i Sverige skedde den 15 oktober 1887, då stoftet efter disponent Ernst Kjellerstedt i Örebro kremerades i en provisorisk likbränningsanstalt. Men förr var det vanligt med likbränning i hela Skandinavien – den hedniska tron var att ”elden befriade anden från köttet”. Men i takt med att kristendomen spred sig så upphörde dessa seder med tiden.

7 saker du bör känna till om kremering

• Nästan åtta av tio kremeras idag i Sverige. Procentuellt sett är det bara Japan som har fler kremeringar.
• För att en kremering, eller eldbegängelse som det också kallas, ska kunna ske måste först Skatteverket ha utfärdat ett dödsbevis.
• Senast en månad efter ett dödsfall måste antingen jordbegravning eller kremation ske.
• Begravningsceremonin kan hållas såväl före som efter kremationen.
• Kremering är kostnadsfri för svenska medborgare, då den betalas via begravningsavgiften vi alla betalar via skatten.
• Oavsett om den avlidne ska kremeras eller jordbegravas måste alltid kista användas.
• Efter kremationen lägger man askan i en urna, som kan gravsättas i en urngrav, askgravlund, minneslund, kistgrav eller urnkammare. Den kan också spridas i naturen.

Hur går en kremering till?

Kremeringar sker i en speciell anläggning som kallas krematorium. När någon skall kremeras placeras kistan med den döde i en kremationsugn, som håller en temperatur på 700 – 800 grader. Efter cirka 70 till 90 minuter är såväl kroppen som kistan förbränd till aska.

Före kremeringen avlägsnas föremål som t.ex. pacemaker och insulindosor, som opererats in i kroppen. Anledningen är att de finns en stor risk att dessa föremål exploderar av den värme som utvecklas i ugnen.

Efter kremering avlägsnar man föremål som inte har förbränts, som t.ex. skruvar, spikar och olika proteser. I en så kallad askberedare mals stoftet till aska som sedan läggs i en urna tillsammans med en identifieringsbricka. Därefter kan de anhöriga gravsätta urnan.

Regelverk kring urnan och askan

Sverige har ganska stränga regler när det gäller hur askan får hanteras. Man får t.ex. bara gravsätta aska på särskilda begravningsplatser, allmänna eller enskilda. Efter tillstånd från Länsstyrelsen kan man få sprida askan för vinden i naturen eller till havs.

De metaller som sorteras ut vid kremeringen ska återvinnas, och den eventuella vinst som uppstår ska krematoriet överföra till Allmänna arvsfonden.

Det är inte vem som helst som får förvara askan i väntan på gravsättning. Lagen säger att den skall förvaras på krematoriet eller hos huvudmannen för begravningsverksamheten. Vid ett fåtal tillfällen får askan lämnas ut till någon enskild:

• Om askan ska föras till en begravningsplats som inte ligger i anslutning till krematoriet.
• Om askan ska gravsättas på en annan plats än en begravningsplats.
• Om askan ska transporteras utomlands.

Askan får dessutom bara lämnas ut om det anses att det finns betryggande säkerhet för att den kommer att hanteras på ett pietetsfullt sätt.

Några andra regler är att aska som är gravsatt inte får flyttas till annan gravplats, och man får inte heller dela askan. I båda fallen kan undantag medges, om det finns särskilda skäl.

Ska den avlidne kremeras före eller efter begravningsakten?

En viktig fråga man som anhörig har att ta ställning till är om man ska hålla begravningsceremonin före eller efter kremationen. Båda alternativen har sina fördelar, men det vanligaste är fortfarande att de anhöriga väljer att kremera efter begravningsakten.

Om man väljer att ha ceremonin före kremeringen så har man en fin kista, som kan dekoreras med olika blomsterarrangemang och kanske några personliga föremål – och på så sätt göra ceremonin personlig.

Men det finns också fördelar med att hålla begravningsakten med en urna. En urna är enklare att ta med sig, om man önskar hålla ceremonin ute i naturen, vid havet eller hemma i trädgården. En annan fördel är att man kan gravsätta askan i samband med begravningsakten, istället för att tvingas vänta till kremeringen är genomförd. Det är många som känner att det ger ett bättre avslut när man kan gravsätta den avlidne samtidigt som ceremonin hålls.

Gravsättning av aska

Vid en jordbegravning gravsätter man den avlidne i en så kallad kistgravplats. men när någon har kremerats finns det flera valmöjligheter för gravsättning.

• Askan efter den avlidne kan gravsättas i en urngravplats, ungefär som man gör med en kista. Det finns ofta plats för 4–6 urnor. Om kremeringen redan är gjord kan man gravsätta urnan i samband med begravningsceremonin, men det vanligaste är att man gör det vid ett senare tillfälle.
• En minneslund är ett gemensamt område där man gravsätter askan anonymt. Detta görs utan att de anhöriga är med, och det finns inga markeringar som identifierar den avlidne. Enskilda gravsmyckningar är inte tillåtet, men man är välkommen att smycka minneslunden med blommor och/eller gravljus på en gemensam plats. En minneslund sköts om av kyrkogårdsförvaltningen.
• En askgravplats är även det ett gemensamt område där man gravsätter askan, på samma sätt som i minneslunden. Skillnaden är att här markeras platsen så att man vet var askan är gravsatt.
• Askgravlunden är även den nästan identisk med minneslunden, ett gemensamt område där askan gravsätts utan urna, eller med en urna av lätt förgängligt material. De anhöriga får dock vara med vid gravsättningen, till skillnad från gravsättning i minneslund. Smyckningen är gemensam och man märker inte ut platsen för graven. Men man får sätta upp en skylt med den avlidnes namn på en plats i lunden som inte är i anslutning till askan.
• På en del håll i landet finns också möjlighet att gravsätta askan i ett så kallat kolumbarium. Det är en liten nisch i en vägg, t.ex. en stenvägg under en kyrka eller i en lokal som är särskilt anpassad för ändamålet, i anslutning till en kyrka eller kapell. En variant av kolumbarium är urnmuren, som vanligen är utomhus. I många länder är dessa nischer öppna, men i Sverige hålls de slutna.
• Man kan också sprida askan i naturen eller till havs. När någon har avlidit och kremerats kan man söka tillstånd för att sprida askan på en annan plats än begravningsplatsen. Denna ansökan görs hos Länsstyrelsen.

Kort historik om kremeringar

Vårt sätt att kremera våra döda är en modern företeelse, i Sverige bara drygt 120 år gammalt. Men seden med likbränning är betydligt äldre än så. Exempelvis har man vid utgrävningar i Australien funnit bevis på att man kremerade sina avlidna redan för 20 000 år sedan. I Europa tillämpades kremering i yngre bronsåldern.

Runt 1000 år f Kr. återintroducerades kremeringen i Europa av grekerna. Enligt vad man tror berodde det på att det var ett sätt att kunna begravna stupade soldater från slagfält långt hemifrån. Man brände kropparna och tog med sig askan hem.

Detta medförde att även romarna började bränna sina hjältar. Bruket spred sig och var snart en statussymbol för den romerska befolkningen. Men ungefär hundra år e. Kr upphörde seden igen.

I mitten på 1800-talet aktualiserades ämnet igen. Drottning Victorias läkare Sir Henry Thompson gav ut ”Cremation: The treatment of the body after death”. Den gavs ut 1874, men det skulle dröja tills 1884 innan lagen tillät kremering.

Kremering blev snabbt populärare, inte minst av sanitära skäl. Och sedan dess har antalet kremeringar stadigt blivit fler, till att idag omfatta ungefär 80% av alla begravningar i Sverige.

Planera begravningen

Vill du ha hjälp med att planera en begravning? Vi på Fenix har stor erfarenhet av alla typer av begravningar.

Tveka inte att kontakta oss! Vi kommer att hjälpa dig på bästa sätt för att underlätta för dig och din familj. Du kan ringa oss alla dagar mellan 08.00 – 20.00 på telefonnummer.