Vad menar vi när vi pratar om ”minnestavlor”? Det finns lite olika definitioner och genom historien har ordet avsett helt olika saker. Numera syftar vi vanligtvis på de namnplaketter vi ser på olika askgravplatser runt om i landet.

Minnestavlan i askgravlunden

På många håll i landet finns det utrymme för att sätta upp en skylt, eller namnplakett, med den avlidnes namn och födelse- och dödsdatum. De ser lite olika ut – det är ibland en stenmur eller en glasvägg, och en annan variant är resta stenar, ungefär som en ”bautasten” eller liten rauk-liknande sten, där man sätter upp plaketterna med de avlidnas namn.

Olika seder och bruk med minnestavlor

Alla kyrkogårdar har inte samma referensramar när de namnger sina olika gravsättningsmetoder. Och en askgravlund ser inte likadan ut överallt. Dessutom är gränsen för vad som är en askgravplats eller en urngrav ganska luddig, just på grund av att de olika kyrkogårdsförvaltningarna har sina egna definitioner.

Rent generellt kan man dock säga att på en askgravplats sätter man ofta namnplaketten på graven, ofta på en liten stenhäll som fungerar som gravsten. Men i askgravlunden sitter de på en central plats, som en minnestavla över alla som är gravsatta i lunden.

Minnestavlor förr i tiden

Lite längre tillbaka i tiden var en minnestavla något helt annat än de vi ser ute på begravningsplatserna idag. Under 17- och 1800-talen var det vanligt med minnestavlor i hemmen. Man tillverkade dem själva till olika bemärkelsedagar i familjen, som födelsedagar, bröllop och för att hedra någon som hade gått bort.

Minnestavlan bestod av bilder och teckningar, ofta med dikter och namn broderade eller skrivna på tavlan. Begravningstavlan gick också under andra namn, som likbrev eller ”döingastycke”.

En riktigt gammal minnestavla

Med lite god vilja skulle man kunna kalla även runstenarna för minnestavlor. De äldsta är daterade ända tillbaks till 400- och 500-talen, men det var under 1000-talet de flesta restes, mestadels i Uppland.

Det är runstenarna som restes under vikingatiden, som ofta blev till en sorts minnestavlor. Det var under alla resor och irrfärder som tusentals vikingar stupade i strid. Därhemma i Norden ristade man in minnesord och reste stenar till minne av de som dött i fjärran länder – ibland så långt borta som i Jerusalem.

På stenarna kunde de stå ett par korta meningar som t.ex. på Valleberga-stenen i Skåne: ” Sven och Torgöt gjorde dessa minnesmärken efter Manne och Svenne. Gud hjälpe väl deras själ. Och de ligger i London”