Dö bra som möjligt

Dö bra som möjligt

Att få besked om att en närstående är döende är för de flesta en chockartad upplevelse. Bara tanken på att hon eller han ska dö kan nästan kväva och förlama en. Att sedan försöka vara ett stöd till den anhörige när ens eget inre är i uppror, kan vara psykiskt påfrestande.

Hur kan jag vara ett stöd i livets slutskede?

Sorgen över en obotlig sjukdom hos en anhörig drabbar oss hårt, i synnerhet om beskedet kommer plötsligt och oväntat. Det är lätt att bli handlingsförlamad, och inte veta hur man ska hantera situationen. Hur ska jag klara av att se personens oro och lidande och själv kunna stötta denne? Hur blir livet sedan?

Även den som är anhörig till en döende person behöver hjälp och stöd för att klara av vardagen. Vissa känner skuldkänslor för att de tänker på sin egen situation, men det är av stor betydelse för att man ska orka vara den sjuke till hjälp. Man kanske sätter den sjukes behov först i alla lägen, och blundar för eller stänger ute sina egna behov. Det är förståeligt att man tänker så, men man ska orka också.

Det är en svår balansgång. Men det är viktigt att man försöker hitta en slags medelväg – att man finns vid den döendes sida men ändå förmår att leva sitt liv.

Våga prata om döden

Vi människor är anpassningsbara, och till slut kommer ändå något som åtminstone liknar en vardag tillbaka, om än skuggad av de mörka molnen. Vi förstår tids nog att vi behöver förbereda oss för det oundvikliga som är på väg att ske.

Vi pratar sällan om döden. Vi ser aldrig döden, den är undangömd på sjukhus och institutioner, och det är inte många människor som faktiskt ser någon dö. Och fast vi alla vet att vi en dag ska dö så skjuter vi alla tankar på döden åt sidan.

Den sjuke kanske inte vill prata om det alls i början. Hoppet finns kvar, om att alltihop bara är ett gigantiskt misstag, och döden blir inte verklig förrän vi tar orden i munnen. Men så småningom sjunker ändå verkligheten in, och vi måste börja prata om det.

När man väl tar modet till sig och börjar samtala om livet och döden, känner både den döende och de anhöriga oftast en lättnad. Rädslan för att orsaka smärta hos den andra övergår i en vilja att lösa situationen så bra det går. För den döende kan det vara att få sätta ord på sina känslor, och att få tala med familjen om hur han eller hon vill ha det, den dag när han inte längre kan uttrycka sin vilja.

Kortleken som kan hjälpa samtalet att komma igång

Kanske är det svårt att börja prata om döden. Vi vill inte tänka på döden, än mindre prata om den, fast vi vet att vi behöver göra det. Och vi kan inte gå som katten runt het gröt hur länge som helst.

Så hur börjar man? Många har hjälpts av en kortlek som utvecklats av Coda Alliance i USA. Den har översatts och anpassats till svenska förhållanden av DöBra, ett forskningsprojekt vid Karolinska Institutet och Umeå Universitet.

Denna kortlek kallas helt enkel för DöBra Kortleken, och innehåller 37 kort. På varje kort står ett påstående om något som en person i livets slutskede kan anse vara viktigt. Det kan till exempel stå:

  • Att vara fri från smärta
  • Att ha förtroende för min läkare
  • Att ha mina närmaste omkring mig
  • Att inte bli kopplad till medicinska apparater
  • Att ha ordning på min ekonomi
  • Att känna mänsklig beröring

På det sista kortet står det ”Valfritt alternativ” och ger möjligheten att lägga till egna alternativ, om man tycker att det saknas något.

Kortleken har hjälpt många att på ett odramatiskt sätt gemensamt komma fram till hur man vill ha det. Den har använts länge inom vården, men finns numera tillgänglig även för allmänheten. Kortleken finns att köpa på Bokus och AdLibris.

Stäng inte ute familjen

Vi vuxna har en märklig tendens att försöka undanhålla sorg och svårigheter från barnen i familjen. Men även de behöver få veta vad som står på, och få bearbeta de känslor som uppstår. Att låtsas som ingenting när barnen är närvarande blir ändå till slut ohållbart.

Barnen behöver också få ta farväl till sin förälder, och att inte låta dem veta förrän personen är död kan göra djupa sår i barnet, och allvarligt skada barnets tillit till vuxenvärlden.

Förändrade prioriteringar

Det är vanligt att människor som har en begränsad tid att leva börjar fundera på vad som är viktigt för honom, och livet får nya prioriteringar. Och nu hamnar fokus på att försöka göra dagarna så bra som möjligt. Man kanske vill göra den där resan man skjutit upp så länge, eller på annat sätt försöka ta vara på nuet.

Den person som är sjuk vill också ofta diskutera framtiden för den som blir lämnad kvar när han går bort. Kanske vill han skriva ett testamente och berätta om hur han vill ha det med begravningen när han till slut lämnat livet på jorden.

Gamla rutiner och vardagsmåsten är inte längre så viktigt. Det är angelägnare att ta vara på den tid som är kvar, och strunta i livets små göromål. Både den anhörige och den sjuke mår bättre av att dela de små glada stunderna och att prata med varandra om stort och smått.

Vikten av relationer i livets slutskede

När man närmar sig livets slut, och kanske ligger på sjukhus händer det tyvärr alltför ofta att den sjuke blir ganska ensam. De enda som kommer på besök är familjen och de allra närmaste.

Vänner och bekanta drar sig ofta för att komma och prata med den döende, av rädsla för att tränga sig på eller för att de själva inte klarar av att möte den döende ansikte mot ansikte. En vanlig missuppfattning är att de vill bli lämnade ifred.

Men det är sällan så. Den som ligger i sin sjukbädd och vet att han snart ska dö vill i regel gärna kunna träffa vännerna en sista gång, för att tala om det som varit, och för att kunna ta avsked.

Som anhörig till den sjuke kan du fylla en viktig funktion här. Om den döende personen vill träffa vissa personer innan det är försent, kan du hjälpa till att kontakta dem, och förklara att deras närvaro skulle vara oändligt uppskattad. Be dem åka till sjukhuset. Många gånger visar det sig att de också har ett behov av att ta avsked av sin vän.