Begravning | Vad händer när någon dör?

Det finns få tillfällen i livet då vi känner oss så handfallna och kanske hjälplösa, som när någon nära anhörig eller vän går bort. Sorgen gör att livet stannar upp och alla vardagsproblem känns plötsligt triviala och oviktiga. Men trots sorgen måste vi ganska snart börja planera för den bortgångnes begravning, med allt vad det innebär av praktiska göromål. Allt från att ta hand om den dödes ägodelar till att bestämma blomsterarrangemang för ceremonin – och dessutom finns det en mängd regler som måste följas.

Vad menas egentligen med begravning?

Begravning är ett begrepp som i sin vidaste bemärkelse avser vad som händer med oss när vi har gått bort – hur kroppen tas om hand – och de ritualer som hör samman med detta. Hur en begravning ser ut skiljer sig mellan olika kulturer, traditioner och religioner. Även inom en kultur eller religion kan det se olika ut på grund av lokala seder och traditioner.

En begravning kan delas in i tre olika ansvarsområden:

  • Praktiska åtgärder. Alltså allt det som måste göras i samband med att någon dör. Planering av begravningen, transporter, tömning av bostad och mycket annat. Detta är dödsboets ansvar (de efterlevande anhöriga), och är den del som vi på Fenix hjälper till med. Betalningsansvaret för detta ligger hos dödsboet.
  • Begravningsceremonin. Denna hålls i kyrka eller kapell och leds av präst eller annan officiant. Denna del av begravningen kostar inget, eftersom det redan har betalats, via begravningsavgiften på skattsedeln.
  • Gravsättning. Enligt begravningslagen skall kremering och gravsättning ske ”snarast” efter ett dödsfall. Jordbegravning senast en månad efter dödsfallet och gravsättning av urna inom ett år.

Hjälp med begravning?

Vi hjälper dig att ordna en vacker begravning tryggt och enkelt.

Jag behöver hjälp

Vad gör jag när en närstående går bort?

Trots att sorgen efter en anhörigs bortgång är svår att bära, är det viktigt att börja tänka på begravningen. Stressa inte – det finns tid att landa och att tänka efter. Men var börjar man?

  1. Efter dödsfallet: Fundera över vilken typ av begravning ni vill ha. Kanske har den bortgångne uttryckt sin önskan om ceremoni (kyrklig, borgerlig etc.) eller om han eller hon vill kremeras eller begravas i jord. Diskutera inom familjen. När ni vet ungefär hur ni vill ta avsked, kontakta oss på Fenix. Vi har rådgivare som är lyhörda och hjälpsamma, och som ser till att ingenting glöms bort.
  2. Före begravningen: Under veckorna som följer planerar vi tillsammans begravningen, och vi hjälper er med allt det som ni inte orkar eller hinner göra själva. NI väljer kista, urna, blomsterarrangemang och funderar över minnesstund och mycket annat. I samråd med präst eller annan begravningsförrättare bestämmer ni hur ceremonin skall se ut.
  3. Begravningen: Vi ser till att ceremonilokalen är iordningsställd som ni vill ha den. Vår representant tar emot gäster och delar ut eventuella begravningsprogram. Efter ceremonin återställer vi lokalen och tar hand om alla blomsterarrangemang. Allt detta praktiska runt begravningen gör vi naturligtvis bara om det är vad ni önskar. Vill ni göra det själva går det självklart bra.
  4. Efter begravningen: Efter begravningsceremonin skall gravsättning ske, eller alternativt kremation, då gravsättning sker vid ett senare tillfälle. Inom tre månader efter dödsfallet skall en bouppteckning upprättas. Vi hjälper er gärna med det, om ni så önskar.

Begravningar i olika kulturer och religioner

Ordet ”kultur” kan definieras som ”mänsklig verksamhet i ett visst område under en viss tidsperiod, och våra samlade värderingar och beteenden”. I dagens samhälle suddas gränserna mellan olika kulturer i viss mån ut, då människor från olika kulturer och religioner i allt högre grad lever sida vid sida. Och vissa religioners traditioner och seder kanske inte går att genomföra i Sverige, på grund av att vi har andra lagar och regler än på andra håll i världen.

Men fortfarande finns det skillnader i hur vi tar hand om våra döda och hur begravningsceremonierna ser ut. Här går vi kortfattat igenom de vanligaste religionerna och samfunden. Mer ingående information om de olika religionerna finns att läsa här.

Svenska Kyrkan

Svenska Kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt samfund, uppdelat i stift och församlingar. Drygt 70% av Sveriges befolkning är medlemmar. Tidigare blev ett nyfött barn automatiskt medlem om föräldrarna tillhörde kyrkan. Detta ändrades 1996 till att man blir medlem när man döps.

3 av 4 begravningar sker idag enligt Svenska Kyrkans ordning. Själva begravningsceremonin äger i regel rum i en kyrka eller ett kapell, och med en präst som officiant. Ceremonin är endast för de som är medlemmar i Svenska Kyrkan, och för dessa är också ceremonin kostnadsfri. Det är bara om man t.ex. vill ha extra musik framförd av en utomstående musiker som dödsboet får stå för kostnaderna.

 

Om det finns särskilda skäl kan dock även en icke medlem få en kristen begravning i kyrkan. Det måste i så fall vara i enlighet med den dödes önskemål, och kyrkan tar ut en avgift för gudstjänsten.

En kyrklig begravning kan också ske i någon av frikyrkorna för deras medlemmar, t.ex. baptisterna eller pingstkyrkan.

 

 

I korthet kan en begravning i Svenska Kyrkan se ut så här:

  • Klockringning
  • Ingångsmusik
  • Eventuell extra sång eller musik/psalm
  • Prästens griftetal
  • Bön
  • Överlåtelsen. Medan församlingen står upp överlämnar prästen den avlidne till sista vilan
  • Läsning ur bibeln
  • Psalmsång
  • Begravningsbön, Herrens bön
  • Eventuell klockringning efter avslutad ceremoni.

Det finns två alternativ för hur man avslutar en begravningsceremoni. Om man avslutar akten ute på begravningsplatsen gör man det i samband med att kistan sänks ned i graven. De sörjande tar ett sista avsked och prästen läser slutbönen.

Avslutningen kan också ske inne i kyrkan eller kapellet. Då tar de anhöriga avsked vid kistan/urnan. När ceremonin är över och alla gäster har lämnat lokalen, tar personalen hand om kistan eller urnan.

Borgerlig begravning

När man pratar om en borgerlig begravning är det många som associerar detta med en icke-religiös begravningsceremoni. Men faktum är att ceremonin kan vara lika kristen som en kyrklig begravning, eller egentligen enligt vilken religion som helst. Den kan också vara helt fri från religiösa förtecken.

Poängen med en borgerlig begravning är att man har fullständig frihet att utforma den precis som man önskar. Författaren Per-Anders Fogelström var en av de drivande krafterna som ville få till stånd en begravningsordning som inte följde några trossamfunds seder och ritualer. Och genom en lagändring 1957 blev det till slut verklighet.

En borgerlig begravning är således tillgänglig för alla, oavsett trosinriktning eller brist på densamma. Och vem som helst kan vara begravningsförrättare och leda ceremonin. Den kan vara en familjemedlem, en nära vän eller arbetskamrat. Många kommuner har dessutom utbildade officianter som kan leda akten.

Svenska Kyrkan är enligt lagen skyldig att kostnadsfritt upplåta lokaler för alla typer av begravningar oavsett religion. I regel blir man då hänvisad till ett begravningskapell eller krematoriekapell. Men en borgerlig begravningsceremoni kan lika gärna hållas i hemmet eller ute i det fria.

Buddhismen

Inom buddhismen är det stort fokus på att man ska behandla kroppen efter en avliden med respekt. Däremot accepteras såväl jordbegravning som kremering, där reglerar man inte hur man gravsätts i den bemärkelsen. Det vanligaste är dock att man tillämpar kremering.

I övrigt finns det stora skillnader i traditionerna inom buddhismen runt om i världen. För vissa är t.ex. stjärntecknens position av stor vikt, och en begravning är kanske bäst vid ett visst klockslag på dagen. På väg till begravningen är det vanligt att man stannar till vid den dödes hem för en bönestund, innan färden fortsätter mot begravningsplatsen.

Vitt är sorgens färg och de anhöriga bär ofta vita kåpor, i kontrast till munkarna som ofta förrättar begravningen. De är klädda i de orange kåpor vi så väl känner igen.

Ceremonin sker i regel i ett kapell, och kistan dekoreras ofta med olika buddhistiska symboler, tillverkade av papp. Altaret pryds av blommor och symboler, och rikligt med tända ljus och rökelse förekommer också.

Gravstenen bör stå vid fotändan, och vid graven lägger man ner frukt och tänder rökelse.

Judendomen

Judendomen är en av världsreligionerna, och också en av de äldsta religionerna. I Sverige bor ungefär 20 000 judar.

När en jude dör, vill man helst hålla begravningen inom ett dygn, vilket kan vara ett problem för svenska judar. Sabbaten är undantaget från detta då inget arbete får utföras. Kroppen tvagas innan man läger den avlidne i en enkel kista som bör vara fri från metalldelar.

Det är endast ett fåtal församlingar som tillåter kremering. I övrigt är det bara jordbegravning som är accepterad inom judendomen. Begravningsceremonin hålls i en synagoga, eller direkt vid graven. Kistan är aldrig öppen under akten, eftersom det anses oartigt att titta på någon som inte kan möta din blick. Begravningsförrättare är församlingens rabbin, eller ibland kantorn.

Traditionellt sett förekommer sällan blommor vid ceremonin. Men idag är reglerna inte så strikta och vackra blomsterarrangemang blir allt vanligare även vid judiska begravningar.

Ortodoxa kyrkan

Alla de olika ortodoxa kyrkorna heter med ett gemensamt namn ”ortodoxa kyrkan”. De indelas i huvudsak i två olika grupper, de östligt ortodoxa och de orientaliskt ortodoxa. I Sverige finns ungefär 100 000 medlemmar.

Att kremera de döda är strikt förbjudet för de ortodoxa, då man anser att det är att häda den avlidne. Därför tillämpas endast jordbegravning. Den döde bär ofta sina egna kläder och det är vanligt att kistan är öppen under begravningsceremonin.

Ceremonin är endast för de som är döpta, och begravningsakten skall helst hållas i en kyrka med en ortodox präst. Församlingen står upp under hela gudstjänsten, vanligen med vaxljus i händerna. I övrigt kan ceremonierna se mycket olika ut, på grund av skillnaderna mellan de olika ortodoxa kyrkorna.

Katolska Kyrkan

Katolska Kyrkan är världens största kristna samfund med över 1,2 miljarder medlemmar, varav ca 100 000 i Sverige.

En katolsk begravning är vanligtvis en jordbegravning, kremation är tillåtet men inte lika vanlig. Dagen före begravningen hålls en sorts minnesstund för den döde.

Ceremonin kan se lite olika ut – antingen en lite enklare akt eller en högtidligare ceremoni i form av en mässa. Dock följer man i stora delar Svenska Kyrkans begravningsordning. Begravningsakten hålls i en kyrka eller ett kapell, inte nödvändigtvis en katolsk. Officiant är en präst eller diakon.

Innan kistan sänks ned i graven måste den (graven) välsignas av prästen.

Hinduismen

Hinduismen är mycket gammal, faktiskt en av de äldsta nu existerande religionerna. I världen finns hela 900 miljoner anhängare, varav de flesta i Indien. I Sverige bekänner sig ca 5 000 till hinduismen.

Den enda begravningsformen som tillämpas är kremering. Jordbegravning är endast till för prästerskapet och barn som ännu inte fyllt ett år. Kremering sker i allmänhet direkt efter ceremonin och de anhöriga skall helst bära kistan till kremeringen. Därför vill man gärna hålla ceremonin i ett krematoriekapell. Efter kremeringen sprids askan över ett vattendrag. Helst Ganges, men även andra vattendrag.

Islam

Precis som både judendomen och kristendomen har islam sina rötter i det gamla testamentet. Det är Gud som har skapat allt – Muhammad, Jesus, Abraham och Moses är hans profeter. Man talar om två huvudsakliga grupper – Shia och Sunni – där tolkningen av Muhammads ord skiljer sig åt en del.

När en muslim går bort vill man helst hålla begravningen inom 36 timmar. Eftersom kroppen inte får tillföras skada, tillämpas aldrig kremering. Traditionen är att man begravs direkt i jord, men eftersom detta inte är tillåtet i Sverige brukar man i regel välja en mycket enkel kista. Före kistläggningen sker en rituell tvagning, Ghusl, där kroppen tvättas tre gånger av anhöriga till den döde.

Ceremonin hålls oftast direkt invid graven. Oftast är begravningsförrättaren en imam, som läser ur Koranen medan kistan sänks ned i graven. Man håller därefter ett tal, och de anhöriga strör jord över kistan.

Ceremonin bör hållas så enkel som det bara är möjligt. Kistan smyckas inte, och de enda blommor som egentligen förekommer är de som gästerna lägger ner i graven.

Jehovas Vittnen

Samfundet Jehovas Vittnen uppstod i USA under andra halvan av 1800-talet och har idag över 8 miljoner anhängare. Av dem finns ca 23 000 i Sverige. Det finns inga präster, istället bedriver ”förkunnare” en uppsökande verksamhet och talar med människor om Guds Ord.

När en medlem i Jehovas Vittnen dör är det ingen självklarhet att kistan ska vara med vid begravningsceremonin. Ofta väljer man istället att gravsätta eller kremera direkt. Själva ceremonin hålls oftast i Rikets Sal eller i ett kapell. Då det inte finns något prästerskap, kan vem som helst i församlingen fungera som officiant.

Gravsättningen sker på en allmän begravningsplats, ofta utan att de anhöriga är närvarande.

Mormonerna

Mormonerna, eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagarnas Heliga, som är det officiella namnet, tillämpar endast jordbegravning. Om det är praktiskt möjligt skall begravningsceremoni hållas i det egna kapellet, med sång och musik, tal och vittnesbörd förekommer.

Inga levande ljus används vid ceremonierna och man vill heller inte ha kors på böcker och andra trycksaker, bilar och andra föremål.

Före begravningen klär övriga familjemedlemmar den döde i en speciell svepdräkt.

De svenska frikyrkorna

De svenska frikyrkosamfunden har sina rötter i en folkrörelse som började på 1700-talet. Ordet frikyrka betyder just ”fri kyrka”, alltså att det är frivilligt att bli medlem.

Varje frikyrkosamfund har sin egen kyrkohandbok som man följer, men i huvudsak följer man den Svenska Kyrkans ordning vid begravningar, även om det kan skilja lite mellan de olika samfunden. Ofta är man dessutom något flexiblare i utformningen av ceremonierna.

Sveriges Frikyrkosamråd har idag följande medlemmar:

  • Adventistsamfundet
  • Evangeliska Frikyrkan
  • Frälsningsarmén
  • Pingstkyrkan
  • Svenska Alliansmissionen
  • Equmeniakyrkan
  • Vineyard Norden

Humanisterna

Mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Där har vi grunden för humanisternas livssyn. Omvänt, måste vi alla också ta ansvar för våra egna handlingar. Vid en begravning inom humanisterna är den dödes vilja mycket viktig.

Begravningsceremonin sker utan några religiösa förtecken och varje individ eller familj kan fritt utforma den precis som man önskar. Det kan vara en kort och odramatisk ceremoni lika gärna som den kan innehålla massor av musik och sång, uppläsning av texter och minnestal.

Musik är dock ofta en stor del av en begravning inom humanismen. Den Svenska Högtidsboken innehåller mängder av förslag till olika ceremonier – inte enbart begravningar – och där hämtar man ofta inspiration.

En humanistisk begravningsceremoni har likheter med den borgerliga på flera sätt. Ceremonin kan t.ex. hållas i ett kapell såväl som vid graven eller annan valfri plats.

Kort historik om begravningar

Vi människor har begravt våra döda sedan urminnes tider. Det finns forskning som antyder att neanderthalarna var de allra första som praktiserade begravningsritualer och sänkte ned de döda i grunda gravar, tillsammans med verktyg och djurben. Denna typ av lämningar har hittats i Irak, Israel och Kroatien. Det finns dock forskare som hävdar att dessa kroppar grävts ner av helt andra anledningar.

De äldsta fynden som är helt bekräftade är ungefär 100 000 år gamla. I Skhul-grottan i Israel har skelettdelar färgade med rödockra hittats. Kropparna begravdes tillsammans med flera olika föremål, bland annat hittade man underkäken från ett vildsvin.

Begravningar i Sverige

Nutidens begravningsseder är ganska nya, historiskt sett. Ända fram till 1800-talets slut var det vanligaste att man dog i sitt hem, och inte som idag på vårdinrättningar. Det fanns heller inga begravningsbyråer. Istället hjälpte anhöriga, vänner och ibland hela byn till med alla förberedelser inför begravningen. På den tiden var döden också en mycket naturligare del av livet.

Skyndsamt sändes bud till socknens klockare, så att han kunde utföra själaringningen för den bortgångne. Detta skulle helst ske redan samma dag som döden inträffade. Syftet med att ringa i klockorna var att hålla de onda andarna borta, men också för att uppmana folket till bön. Själaringningen är en tradition som fortfarande finns kvar, men numera sker den efter begravningsceremonin.

Före medeltiden lade man i regel sina döda till vila i graven utan någon större dramatik, och det gick snabbt. Men under medeltiden förändrades detta så sakta. Tiden mellan dödsfall och begravning blev längre, och det var en av anledningarna till att man började använda kista. Det var byns snickare eller familjemedlemmarna som tillverkade dem. Dock begravdes människor ofta utan kista ända tills långt in på 1600-talet.

Ett vitt lakan och vita strumpor fick fungera som svepning. En ”svetteduk” lades ofta över ansiktet på den döde. Så småningom moderniserades svepningen och man klädde istället den döde i en vit skjorta, eller ett linne om det varen kvinna. Unga kvinnor kläddes ibland i sin brudklänning.

Begravningen hölls oftast strax innan den vanliga gudstjänsten på söndagarna. Det var en enkel ceremoni, där man i princip bara läste några psalmer innan kistan lades i graven. Under begravningen förtärdes mat och dryck, i synnerhet stora mängder gravöl och brännvin.

Begravningskalas

Efter begravningen var det mycket vanligt att man festade. Man samlades i arla morgonstund för att äta frukost. Efter begravningen återvände man till sorgehuset, och festen tog sin början. På den här tiden skilde sig den här typen av fester inte särskilt mycket från bröllopsfesterna.

Gästerna tog med sig mat, så kallad förning. Och de fick ofta med sig mat tillbaka hem efter festen, antingen smakprov de andra gästernas mat, eller sådant som värdinnan hade bakat. Sockerkringlor, så stora att man kunde trä armen genom dem, var vanligt.

Först på 1900-talet började dessa fester klinga ut för att ersättas av de betydligt stillsammare minnesstunderna, så som vi känner dem idag.

Lagar och regler inför en begravning

Bouppteckning grundprisI Sverige är det Begravningslagen som reglerar allt viktigt kring dödsfall och begravningar. Den är mycket omfattande och styr allt från anmälan om dödsfall till myndigheterna till regler om gravsättning.

Nedanstående sammanfattning tar inte upp allt innehåll i lagen, men här kan du se några av de viktigaste punkterna i lagen.

  • Alla dödsfall i Sverige måste anmälas omgående till Skatteverket för registrering. Därefter utfärdar myndigheten de intyg som krävs och informerar alla andra myndigheter.
  • Inom en månad efter ett dödsfall måste gravsättning eller kremering ske. Denna regel gäller från 2012, tidigare var gränsen två månader.
  • Om kroppen har kremerats måste askan gravsättas senast efter ett år.
  • Det är inte tillåtet att begravas direkt i jord. Kroppen måste ligga i en kista, och vid kremation måste askan förvaras i en urna.
  • Alla som är folkbokförda i Sverige skall betala begravningsavgift. Avgiften betalas via skattsedeln och skall finansiera bland annat ceremonilokaler, kremering, gravplats, gravsättning och vissa av de transporter som utförs. Begravningsavgiften ska inte förväxlas med kyrkoavgiften, som är en avgift som endast Svenska Kyrkans medlemmar betalar.
  • Gravrätt. I begravningsavgiften ingår också en gravrätt i 25 år. På en del platser i landet är gravrätten 15 år, på andra håll så länge som 50 år. När tiden löper ut kan gravrättsinnehavaren förlänga den, om så önskas.
  • Du får inte förvara askan i hemmet, medan du väntar på att askan ska gravsättas eller spridas. Askan måste enligt lag förvaras hos antingen krematoriet eller hos huvudmannen.

På Riksdagens hemsida kan du som vill läsa allt om begravningslagen.

Hur flaggar man när någon går bort?

Vår tradition att flagga på halv stång uppstod bland sjömän någon gång på 1600-talet. När någon dog, halade man ner flaggan på halv stång för att bereda utrymme för ”Dödens osynliga flagga”.

I första hand är det sorgehuset som flaggar på halv stång. Men självklart finns det inga hinder för andra som stod den döde nära, att visa sin sorg genom att flagga. Naturligtvis kan man också flagga på den avlidnes arbetsplats.

Svenska flaggan hissas på halv stång vid dödsfall och begravningar. Första gången flaggar man den dag dödsfallet inträffar, eller dagen efter om dödsbudet kommer sent på kvällen. Om dödsfallet sker på en lördag eller söndag, kan skolor och arbetsplatser flagga på följande vardag.

Man flaggar också dagen för begravningen. Direkt när ceremonin är avslutad hissas flaggan igen. Antingen halar man den omedelbart, eller vid dagens slut.

När man ska flagga på halv stång hissar man först flaggan i topp, för att sedan hala ner den så att den hänger på 2/3 av stångens höjd. (Om det är en fasadflagga halas den till halva stångens längd.)

Inget annat än den svenska flaggan halas på halv stång. Aldrig vimplar eller andra typer av flaggor.

Vanliga frågor om begravningar och dödsfall

  • Vad händer med kroppen efter ett dödsfall?
    Det är sjukvårdshuvudmannen (kommun och landsting) som ansvarar för att ta hand om den som avlidit. Sjukvården ser också till att den döde transporteras till bårhus.
  • Måste man anlita en begravningsbyrå?
    Nej, det finns inget tvång att man måste använda sig av en begravningsbyrå. En anhörig eller annan person kan ta på sig det ansvaret, och göra alla förberedelser och ta alla kontakter etc.
    Men det är ändå ett beslut som man bör tänka över en extra gång. Det är mycket att tänka på, och ett ganska omfattande arbete. Risken att något viktig glöms bort är hög.
  • Hur gör man med den avlidnes bostad?
    Om den döde levt ensam är det viktigt att man snabbt gör vissa saker, som att ta hand om ev. husdjur, avlägsna färskvaror etc. Läs gärna mer i vår Checklista vid dödsfall.
  • Måste man ordna en begravning?
    Det finns inga lagar eller regler som säger att man måste ha en begravningsceremoni. Men däremot måste man gravsätta den döde. Jordbegravning skall ske inom en månad efter dödsfallet, medan gravsättning efter en kremation får vänta i upp till ett år.
  • Vad kan begravningsbyrån hjälpa mig med?
    Vi på begravningsbyrån kan hjälpa dig med alla praktiska göromål i samband med begravningen. Transporter, kistläggning, planering av ceremonin, närvara vid begravningen etc. Det är de anhöriga som bestämmer vad de vill ha hjälp med, och vad de själva vill göra.
  • Vem är det som betalar för en begravning?
    Delar av begravningen betalas av den begravningsavgift vi alla betalar in via skattsedeln. Det gäller gravsättning, en gravrätt i 25 år, vissa transporter liksom de lokaler som används för visning, förvaring och begravningsceremoni.
    Kommunen eller landstinget står för de kostnader som uppstår i samband med dödsfallet och fram tills en begravningsbyrå tar hand om den döde.
    Resten av kostnaderna tas från dödsboet. Det gäller till exempel kista och/eller urna, blomsterarrangemang, dödsannonser, inbjudnings- och tackkort och begravningsbyråns arbete.
  • Vad händer om någon dör utomlands?
    Det blir allt vanligare att vi tillbringar flera månader av vintern utomlands, i synnerhet efter vi har pensionerats. Och om någon avlider under denna tid, kan man självklart begravas hemma i Sverige. Kontakta den svenska ambassaden där, så hjälper de till med alla formaliteter. Transporten hem kan ske i kista, eller så kan man välja att kremeras och transporteras hem i en urna.
  • Kan jag begravas var som helst?
    Själva begravningsceremonin kan i princip hållas var som helst. Här finns inga egentliga lagliga hinder. Du kan hålla begravningsakten i en kyrka eller ett kapell, i hemmet eller på en strand för att nämna några exempel. Det enda hindret är att man inte kan hålla en begravningsceremoni på platser där man stör andra eller väcker anstöt.
    När det gäller gravsättningen (det som många egentligen menar när man säger ”begravning”) är det däremot annorlunda. Gravsättning får endast ske på en allmän eller enskild begravningsplats. Efter tillstånd från Länsstyrelsen kan man sprida askan över ett vattendrag eller en plats i naturen. Däremot inte på villatomten eller på allmän plats.
  • Kan jag få begravas på en annan ort?
    Många har en önskan att få begravas ”hemma”, alltså på den ort där man växt upp och tillbringat stor del av sitt liv. Och det går att välja att begravas på en annan ort, om det finns utrymme för det på begravningsplatsen eller kyrkogården.
  • Vad händer om vi anhöriga inte är överens om begravningen?
    Ibland går åsikterna isär om hur begravningen skall genomföras. Det kan t.ex. handla om den döde skall jordbegravas eller kremeras, vilken gravplats gravsättningen skall ske på, och åsikterna kan ibland vara mycket starka – och högljudda.
    Ibland uppstår ett läge där ingen ger med sig och konflikten är ett faktum. Om det inträffar kanske det bästa är att rådgöra med begravningsbyrån, som kan förmedla kontakt med en medlare. Rent juridiskt säger begravningslagen följande:

” 3 § Om de efterlevande inte kan enas om kremering skall ske eller om gravsättningen, skall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne senast var folkbokförd på begäran medla mellan parterna. Om parterna enas, skall myndigheten fastställa deras överenskommelse. Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i stället med eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen. Lag (1991:496).

4 § Länsstyrelsen skall pröva vem som skall bestämma om kremering eller om gravsättningen. Länsstyrelsen skall därvid särskilt beakta önskemål som den avlidne kan ha haft. Hänsyn skall också tas till parternas personliga förhållande till den avlidne, främst sammanlevnad, släktskap eller annan nära anknytning.”

Observera att medlare inte ska utröna vem av parterna som har mest ”rätt”, utan huvuduppgiften är att få de anhöriga att enas.