De judiska sederna vid dödsfall och begravningar kännetecknas av enkelhet och respekt för den avlidne. Begravningen skall ske så snart det går efter dödsfallet, och inom judendomen tillämpas i princip bara jordbegravning. Några församlingar accepterar dock även kremering.

9 korta fakta om judisk begravning

Även om en judisk begravning hålls i stor enkelhet är procedurerna och ritualerna mycket mer omfattande än inom t.ex. kristendomen. Några av de saker som kännetecknar en judisk begravning är:

• Begravning skall ske snarast, helst inom 24 timmar
• Begravning får ej ske under sabbaten
• Många och detaljerade ritualer
• Kremering sker endast i ett fåtal fall
• Ceremonin präglas av stor enkelhet
• Egna begravningsplatser är vanliga
• Kistan skall ej innehålla metall
• Gravar får bara innehålla en person
• Sorgeperioden är ett år

Judendomens syn på livet och döden

”Det viktiga är inte livet efter döden, utan livet före döden” Det judiska talesättet speglar hur man inom judendomen ser på döden och ett liv efter detta. Om det finns ett liv efter döden är något som varje enskild människa får ta ställning till, precis som med många andra frågor som rör tron. Det viktiga är dock vad som sker i livet, inte efteråt.

Enligt judendomen är människan skapad till Guds avbild, och till ett liv i glädje och tacksamhet. Därför är också judendomens livssyn optimistisk och ljus.

I Toran, de fem Moseböckerna, finns det inget som förbereder människan på ett liv efter döden, vilket tolkas som att döden är ett icke-tillstånd eller en sömn utan drömmar. Men med tiden har det utvecklats olika syn på livet efter döden, och idag är det många som tror på återuppståndelsen och reinkarnationen.

När någon ligger för döden strävar man efter att han eller hon skall försöka fokusera på Gud och läsa judendomens centrala bön, Shma.

Vad händer efter ett dödsfall?

När döden inträffar sluter man ögonlocken på den avlidne. Enligt judisk tradition skall man sedan inte lämna den döde ensam i rummet. För att visa den avlidne respekt turas man därför om att vaka, och man tänder ljus och läser texter ur bibelns Psaltaren. Det är inte tillåtet att inta förtäring eller dricka, då det anses respektlöst.

Under vakan och fram till begravningen kallas de närmast sörjande för onén. Under tiden är de befriade från alla övriga religiösa påbud, eftersom man enligt traditionen skall vaka över den döde.

Chevra Kadisha

Chevra Kadisha, det Israelitiska Sjukhjälps- och Begravningssällskapet, har funnits i Sverige ända sedan 1770-talet, då gravören Aaron Isaac inbjöds personligen av Gustav III att bilda en judisk församling. Tillsammans med nio andra judiska män grundade han Chevra Kadisha år 1778.

Sällskapet består av frivilligt arbetande judar, som tar hand om de döda och begraver dem. Det anses som en stor ära att arbeta inom Chevran och man ser också arbetet som en av de mest ödmjuka gärningar man kan utföra.

Chevran Kadishas huvudsakliga uppgift är att utföra de uppgifter som uppstår när någon dör. I de enstaka fall man inte tar hjälp av en begravningsbyrå är det istället Chevran som förbereder begravningen. Man följer noga de ritualer som judendomen föreskriver, och utför heller inget arbete på sabbaten eller de judiska helgdagarna.

Förutom att hjälpa till med begravningar besöker Chevran också gamla och sjuka.

Hur man förbereder kroppen vid judiska begravningar

Inför en judisk begravning hämtas den döde av Chevra Kadisha för den rituella tvagningen och svepningen. På samma sätt som ett nyfött barn tvättas för att vara ren vid ankomsten till världen, skall den döde vara ren när han lämnar den. ”Som människan kommit, så skall hon gå”.

Den avlidne tvättas enligt en ritual som kallas tahara och kläs sedan i en enkel vit svepdräkt utan fickor, som kallas tachrachim. Alla judar kläs i samma svepning oavsett om man är fattig eller rik. Detta för att visa att vi alla är lika inför döden. Att svepningen saknar fickor symboliserar att vi inte kan ta med oss någonting från denna världen.

Om den döde är en man lägger man hans tallit, bönesjal, om axlarna. Den ena av dess hörntofsar klipps av som symbol för att den inte längre används för religiösa ändamål.

När man gjort den rituella tvagningen läggs den döde i en enkel kista utan några direkta utsmyckningar eller dekorationer. Kistan skall vara helt i trä, och inga spikar, skruvar eller andra metallföremål får finnas. Istället är den sammanfogad med hjälp av träpluggar. Anledningen till att man undviker metallföremål är att metall är en symbol för striden och svärdet. I döden vill man att alla ska uppleva fred. Ibland lägger man en påse med jord från Israel under den avlidnes huvud, för att den avlidne ska ha en symbolisk kontakt med det heliga landet.

När kistan transporterats till det judiska kapellet draperats den i ett bårtäcke med Davidsstjärnan på. För att visa respekt för den döde förekommer det sällan att man tar personligt avsked eller håller en visning. En annan anledning är att man vill minnas den avlidne så som han eller hon såg ut i livet och inte hur kroppen ser ut efter det att själen har lämnat den. Det anses dessutom ohövligt att titta på någon som inte kan möta din blick.

En judisk begravningsceremoni

Själva begravningsceremonin hålls i en synagoga eller i ett judiskt kapell, och ibland direkt på själva begravningsplatsen. Officiant (begravningsförrättare) är i regel en rabbin eller kantor, även om det förekommer att en lekman leder ceremonin.

Som nämndes tidigare ska begravningen hållas snarast möjligt efter ett dödsfall, helst inom en dag. Den får dock ej hållas på sabbaten eller de judiska helgdagarna. Anledningen till att det brådskar med begravningen har sina rötter i det varma medelhavsklimatet, men seden har behållits även i Sverige – detta av psykosociala skäl. Ju fortare begravningen hålls, desto tidigare kan det egentliga sorgearbetet ta sin början.

Till ceremonin kommer inbjudna gäster och andra som kommer för att visa respekt för den avlidne och för de anhöriga.

Ceremonin hålls enkel och börjar ofta med en ritual som kallas kriah, eller k´rija. Det är en symbolisk handling som innebär att man gör ett litet snitt i kläderna och river av tyget en liten bit. Det representerar att man har förlorat någon närstående. Numera har det blivit allt vanligare att man istället använder en bit tyg som är fastsatt i kläderna, och gör en reva i den istället.

Om man möter någon med en sådan reva i kläderna är det kutym att man beklagar förlusten. Detta oavsett om man känner personen eller inte.

Ceremonin fortsätter sedan med att man sjunger psalmer och läser böner. Man läser högt ur Toran (de fem moseböckerna) och håller hesped – ett minnestal som handlar om den avlidnes liv och gärning. Det kan vara en eller flera talare som hedrar den döde och talar om minnen. Ofta framförs också några musikstycken under ceremonin.

En judisk begravningsceremoni är i regel ganska kort, även om det självklart varierar. Ofta tar själva akten 20 minuter till en halvtimme.

Vid en judisk begravning är kistan alltid stängd. Det är av samma anledning som att man inte håller någon visning.

Blommor och kransar är sällan förekommande. Det har dock blivit allt vanligare att man har en kistdekoration eller annat blomsterarrangemang på kistan, om det är accepterat av rabbinen. Istället för blommor är det vanligt att man uppmanar gästerna att ge ett ekonomiskt bidrag till välgörenhet.

Gravsättning

När ceremonin är över bärs kistan ut till begravningsplatsen där man tar av bårtäcket och gravsätter kistan. När kistan har sänkts ned i graven turas de anhöriga av med att symboliskt skotta igen graven, genom att lägga tre skovlar jord i graven. Ibland fyller de anhöriga igen hela graven. Detta förfarande ses i den judiska tron som en stor gest av godhet, därför att man gör något för den avlidne trots att denna inte har bett om deras hjälp eller kan visa tacksamhet.

Akten vid graven är i regel kort, ca 10 minuter. Av respekt för den avlidne ska man inte dröja sig kvar för länge, och inte heller gå runt och besöka andra gravar efter begravningen. När man lämnat begravningsplatsen skall man inte besöka graven igen förrän efter en månad.

Det är ovanligt med kremeringar vid en judisk begravning. Religionen förespråkar att man ska begravas i jord. Men kremering förekommer trots det i allt högre utsträckning, särskilt bland mer liberalt troende judar. Efter en kremation finns det heller inga hinder för att man sprider askan istället för att gravsätta urnan.

Gravplatsen

På många håll i landet har judarna egna begravningsplatser eller kvarter på kyrkogårdar och griftegårdar. En gravplats betraktas som helig mark och får inte beträdas. Man ska heller inte äta eller dricka på en judisk begravningsplats. Män som besöker platsen bör ha någon form av huvudbonad.

En grav skall enligt judendomen vara för evigt. Detta betyder att man inte får begrava någon på en gravplats där någon varit begravd tidigare. De judiska begravningsplatserna är därför ofta enkla till sin utformning. Gravarna kan vara placerade tätare och ibland är också kistorna något smalare än de brukar vara, för att spara utrymme.

Man lägger sällan blommor vid graven. Istället är det vanligt att man lägger ner en liten sten, som ett tecken på att man kommer ihåg den döde och har varit och besökt graven.

Seden att lägga stenar på graven mycket gammal, och det finns flera förklaringar till varför det görs. Dels menar man att seden ursprungligen uppstod på den tiden man inte reste gravstenar. Då lade man istället små stenar för att markera att någon låg begravd här.

En annan förklaring är att det följer traditionen om att en judisk begravning ska vara enkel. Det kostar inget att plocka upp en vacker sten från marken för att lägga på den avlidnes grav.

Andra menar att bakgrunden till denna tradition ligger i att man i det gamla Israel begravdes i sanden. Och för att man inte skulle råka trampa på graven av misstag markerades platsen med stenar. Med tiden virvlade sanden omkring på grund av vindarna, och när någon passerade graven och såg att graven började synas dåligt, lade man dit nya stenar.

Efter begravningen

Direkt efter begravningen börjar den första sorgeperioden, Shiva, som pågår i en vecka. Under denna period stannar man hemma från arbetet, och varje dag hålls tre gudstjänster i den avlidnes hem. Man äter sina måltider på golvet, speglar täcks över och ett ljus hålls brinnande hela dygnet.

Besökare som kommer till hemmet hjälper de sörjande med att laga mat, ta hand om disken och städningen. De sörjande ska inte behöva tänka på dessa saker, inte heller behöver gästerna underhållas. Denna tid är för reflektion och inre tankar, att sörja, gråta eller helt enkelt sitta tyst. Gästerna tilltalar enligt traditionen i regel inte de sörjande. Det är upp till den sörjande att starta en konversation om han eller hon vill prata.

Om en judisk helgdag infaller under veckan så avbryts shiva. Och om dödsfallet inträffar på ”dagen som leder fram till helgen”, erev jom tov, så hålls ingen shiva-vecka alls. Inte heller under sabbaten hålls shiva, för att de sörjande ska kunna delta i sabbatsgudstjänsterna. Så här ser några av de regler som styr shiva ut:

• Man skall ”sitta lågt”. På det viset visar man sin sorg, och man sitter ofta på låga pallar.
• Man ska inte klippa sig eller raka sig.
• Man ska stanna hemma från jobbet.
• Man får inte ägna sig åt sexuella aktiviteter.
• Man ska inte bära nyinköpta eller nytvättade kläder.
• De enda kapitel i bibeln som får studeras är de som handlar om sorg och sorgelagar.

Schlosim och Avelut

Schlosim är den andra sorgeperioden, och den varar i en månad från dagen för begravningen. Detta är en period av återhämtning, en tid då man så sakta börjar återvända till ett normalt liv. Man återgår till arbetet och försöker anpassa sig till ett liv utan den avlidne. Under denna månad är det inte tillåtet att klippa sig eller att gå på fest eller ingå äktenskap.

Den tredje och sista sorgeperioden kallas för Avelut. Denna sorgeperiod pågår i ett år från dagen för dödsfallet. Avelut är dock bara för dem som har förlorat en förälder, och är i princip en förlängning av Schlosim – reglerna för de båda sorgeperioderna är desamma.

Ett år efter en judisk begraver infaller Jahrzeit, årsdagen för begravningen. Kvällen före tänds ett ljus, eller en särskild typ av lampa, som skall brinna i 24 timmar. Den här dagen är det också vanligt att man avtäcker gravstenen.

Planera en judisk begravning

Judiska begravningar är något dyrare än en icke-judisk på grund av den eviga gravrätten (på en allmän gravplats i Sverige är gravrätten 25 år) men eftersom det är av stor vikt att en jude får begravas på judisk mark, så ser många församlingar till att även sämre bemedlade medlemmar (och icke-medlemmar) får hjälp med hela eller delar av begravningsfakturan. En del judiska församlingar låter även icke judiska partners begravas på judiska begravningsplatser.

För att veta vad som gäller på din ort kan du vända dig till din församling eller Chevra Kadisha:

• Stockholm: 08 – 58 78 58 00
• Göteborg: 031 – 10 94 00
• Malmö: 040 – 23 55 15

Om du undrar över något i samband med en judisk begravning eller vill planera en begravning tillsammans med oss – kontakta oss! Vi kommer att hjälpa dig på bästa sätt för att underlätta för dig och din familj. Du kan ringa oss alla dagar mellan 08.00 – 20.00 på telefonnummer.