Per Erik Hedlund

Per-Erik, den äldste av oss tre bröder som växte upp i Kristinehamn, var i tidig ålder full av tekniska idéer och skaparenergi. Som tidig tonåring var det racercyklar med multiväxlar, och en 4-mans tandem som han helt självständigt byggde från att svetsa samman olika cykelramar som förstärkts samt med kraftigare däck, allt material förstås införskaffat på skroten. På vintern blev byggandet av snökojor i tre våningar och skridskosegling och även en isjakt byggd för blanka isar på Varnums viken. Och i senare tonåldern blev det motorcyklar från först en lättviktare, sen en röd Harley Davidson med sidovagn och en riktigt snabb engelsk MC av märket Vincent, på den tiden värdens snabbaste serietillverkad motorcykel, så snabb att en MC polis en gång blev frånåkt av Per-Erik. Och så blev det flera bilar från några små till en stor svart Jaguar Mk VII med elegant oxblodfärgad läderklädsel och äkta trä faner i instrumentbrädan och annan dekor. För alla dessa tekniska engagemang så behövdes det en hel del verktygsutrustning så under åren skaffades bland annat en svarv, en fräsmaskin, en borrmaskin, samt både gas och el-svets samt ett oändligt antal olika handverktyg så källaren såg ut som en liten mekanisk verkstad. Förutom hans intresse och engagemang med alla de olika tekniska projekt så hade Per-Erik också mycket ”hyfs” för sej i tonåren och bland annat vid påsktid var det vanligt att smälla av bomber med karbid och möjligen var det också små smällar med dynamit för det rapporterades att det hittades stora gropar i järnvägsparken en påsk.

Efter el-ingenjörsexamen så blev det först en kort anställning på LM Ericson’s i Stockholm men det var inget som passade honom och så småningom bar det iväg till sjöss och hans första resa var med en av Amerika Linjens passagerare båt M/S Kungsholm till USA som elektriker, men han tröttnade snart på det för det var mest att bara byta ut glödlampor. Han mönstrade därför på som reparatör på en fraktbåt som seglade på fjärran östern där han fick tillfällen att arbeta med vad han alltid trivdes med,…… att fixa saker som antigen gått sönder eller förbättra och bygga om saker, vilket han var en mästare i då inget för honom var omöjligt. Efter några år till sjöss så mönstrade han av och gick i land och tog ett jobb som regionchef på Black & Decker i Stockholm. Även det tröttnade han på då han inte trivdes med ett 8 - 5 jobb utan vill vara ”fri” och jobba för sej själv och med egna händer, det var vad han mest trivdes med.

Vid köpet av Forsens Gård, som då var i stort behov av renovering, ansåg nog många att det kanske var ett allt för stort projekt och kanske även ett misstag, men inte Per-Erik. Han såg det potentiella och med sina tekniska kunskaper inom alla yrken, hans outtröttliga energi och intresse så förvandlades gården och alla byggnader under åren, då familjen med barn och barnbarn växte upp, till en ljuvlig idyllisk pärla. Och naturligtvis blev en av byggnaderna under åren en fullt utrustat verkstad med alla tänkbara maskiner och verktyg. Och med Per Eriks outtröttliga energi och ibland lite vilda idéer är så blev det både höns och stor skala av får uppfödning på Forsens Gård under många år. Och om det inte var nog så fanns det mer tid och intresse att renovera en stor fin gammal kustsegelbåt samt alltid villig att hjälpa släkt och vänner med att ”fixa” saker och ting.

Han diagnostiserades tidigare i år av den elakartade sjukdomen ALS och hans förmåga att inte kunna ”Fixa” saker och ting försämrades gradvis vilket för honom var frustrerande. Sjukdomsförloppet försämrades snabbt på sen hösten och Per Erik kämpade tappert, men med tiden blev krämporna och lidandet för stort och han fick fridfullt somna in på sitt kära Forsens Gård omgiven vid hans sida av hela sin älskade familj.

Vila i Frid Per Erik, älskade storebror.

Mats och Anders

Gilla Dela Anmäl

Jag minns brorsans beskrivning med ett leende. När pappa frågade oss om vi ville hänga med till Forsa var svaret givet, JA! Det var som att kommma ut till ett äventyrsland där våra kusiner bodde. Vi får nog tacka pappa för att han hade släktens risigaste bilar (möjligen slagen av Per-Erik och hans egna fordonsflotta) för frågan kom ganska reglebundet. Per-Erik släppte ofta svetsen och hjälpte i stället oss barn med de idéer vi kunde komma på när vi var där. Minns en vårdag när vi fått mtrl till att bygga en flotte av en gammal dörr och ett gäng plastdunkar. Konstruktionen lät han oss stå för och det var nyttigt för kreativiteten. Sjösättning i en smältvattensjö som bildats nere på ängen och där visade sig bristerna ganska snart, eller redan efter fem meter. Förvånad upptäckte jag att de snören vi använt till att surra fast dunkarna inte tålde vatten (eller om det var knutarna som inte höll måttet). Haveriet resulterade i mitt första minne av ett isbad och det efterföljande varma minnet att komma in i ett varmt kök hos Barbro där hon trollade fram torra kläder. Varmare minnen av sjön kom i Kroatien (+35c) där Per-Erik var den mest erfarne sjömannen av oss alla och jag kan säga att han utstrålade ett betryggande lugn som hjälpte när vi inte fick igång motorn vid ett tillfälle när vi VERKLIGEN ville ha igång den där motorn. Som vanligt löste sig allt efter lite felsökning och vi kunde segla vidare. Under den där seglingen fick vi även lyssna till när han med samma lugn delade han med sig av sina upplevelser som sjöman under 50 talet. Spännande att höra när han beskrev en seglats över Stilla Havet under en kraftig tyfon, jo det var stora vågor i höjd med bryggan, jo det blåste en del, men det var ingen fara. Att lasten i form av Amerikanska bilar kom fram i sämre skick (mosade) än pappas bilar var en kul detalj och man förstod att det nog var ganska hårt under den där tyfonen. Jag är inne på samma spår som Peder, Per-Erik var en förebild för oss barn och vi lärde oss genom de historier vi hört att och saker vi fått uppleva att ingenting är omöjligt. Tack Per-Erik :)

Christian

Gilla Dela Anmäl

Det var alltid kul att åka till Forsa och vi var ofta där när vi var små. Besöken började bra redan när vi svängde in på Forsavägen. Chaufförsbyte och ensiffriga i årtal fick brorsan och jag våra första körlektioner på den lilla grusvägen. Väl uppe i backen var det spännande att se hur det stod till med Mignon? Var kölen lagad eller hade något annat hänt denna smäckra skärgårdskryssare? Väl nere vid ladan och verkstaden kom Zorina springandes, därefter Per Erik, Jonas, Karin och Barbro. Alltid ett varmt välkomnade och många kramar. Sedan var man nyfiken på om det fanns några nya prylar att kika på? Hade Jonas fått någon ny lådbil, kanske till och med med motor från en motorsåg eller liknande? Levde fortfarande den röda Folka pickupen? Och hur var det med lammungarna? Det var som att komma till en värld full av spännande objekt och uppfinningar där inget var för svårt för Per Erik att fixa. Gärna med svetsen och med alla möjliga udda reservdelar, sånt som bara fanns hos Per Erik. Ett extra varmt minne var en juldag, troligtvis 1986, när kopplingen på min gamla 900 kr Citroen GS 1220 Club hade lagt av. Per Erik hade ju en motorlyft så när julafton var avklarad blev det till att åka ut till Forsa. Trots fransk ingenjörskonst och ett hydraulsystem som omgärdade motorn som ett spindelnät lyckades vi lyfta ut motorn för att komma åt kopplingsfjädern. Det var ju juldag, så med hjälp av en verkstadshandbok fick jag mecka på en del själv . Det var lite bistert med snöglopp i luften och efter en stund kom Per Erik ut med varm choklad och hembakat bröd. Sådan var Per Erik, otroligt hjälpsam, omtänksam och smörgåsen och chokladen som Barbro snott ihop var den godaste jag smakat. Per Erik, som den tusenkostnär han var, förblir en fantastisk förebild som lärde mig att inget är omöjligt. Det har jag tagit med mig genom åren och tänkt på Per Erik när något som behöver fixats känts för svårt. Helt plötsligt så gick det..... Tack Per Erik för fina stunder och allt du lagat och fixat åt hela släkten!

Peder Söderström

Gilla Dela Anmäl

Tack för alla kluriga och geniala lösningar på all sköns problem.

Classe

Gilla Dela Anmäl

Ja, Per Erik, många roliga stunder har vi haft tillsammans- i ungdomen och på lite äldre dagar. Ett av mina finaste minnen är när vi seglade i Kroatien de flesta av familjens busgrabbar och busgubbar! En riktigt fin vecka!

Ola Söderström

Gilla Dela Anmäl