Karin Stalder

Till minne

Här några ord om min nyligen bortgångna hustru Karin.

Hon kom hit från Genève och stannade här hos oss i Stockholm livet ut.
Gud välsigne henne för det, tänker jag så här efteråt!

Hennes pappa skickade många brev till sin flyktade och alltid efterlängtade dotter. I dessa brev gjorde han fantasifulla kommentarer om politik, filosofi och historiska händelser, och de innehöll allt som oftast små underfundiga teckningar.
Karin var alltid stolt och beundrande inför hans speciella kreativitet.

Vi hade livet igenom en aktiv och levande kontakt med släkten och vännerna i Schweiz och kände stor samhörighet med dessa!

Karin hade också stenkoll på allt som berörde henne och familjen, och hon njöt av att planera och organisera upp allt som tänkas kunde, något som hon också fick välförtjänt beröm för.
Hon lade t.ex. upp ett imponerande bibliotek på flera hyllmeter med prydliga fotoalbum från alla tänkbara skeden i våra liv!

Förutom en mjuk och skön telefonröst som fyllde oss alla med välbehag, hade Karin en djup och mogen känsla för som var rätt och fel, och hon lät ingen hunsa med sig, en egenskap som fick inte minst hennes elever och lärarkollegor att fyllas av respekt och förtroende för henne, vilket också resulterade i att oroliga själar hölls i schack redan i skolsalen men som också fick uppleva en behövlig trygghet.

På Karins inrådan lät skolan bygga in ljuddämpande väggar runt hennes klassrum, där det likväl ändå alltid var tyst, lugnt och stilla!
Men barnen skulle slippa störas i sitt skolarbete av allt liv i korridoren utanför.

Tiden gick, och när vårt första barnbarn fortfarande var litet, gav honom Karin ett löfte om att i sinom tid åka med denne till Paris för att titta på staden tillsammans och gå på tivoli.
Och flera år senare, när pojken fyllt 12 år, gav de sig av! För mig kom denna händelse att ge en fin bild av Karins personlighet.

Jag har bara att buga mig.


Bosse
hennes make