Peter Alfredéen

När vi kusiner var små,var du den kusin vi yngre såg upp till. Du var vår idol – så cool, så självklar i allt du gjorde. Det fanns något i dig som vi beundrade, en trygghet, en glimt i ögat, ett hjärta som alltid fanns där.

Det är så svårt att förstå att du inte längre är med oss. Att sjukdomen tog dig ifrån livet och från oss! Det gör ont att säga farväl.

Mamma (moster Gunnel) berättar så härliga roliga minnen och upptåg om dej och kusin Petra när ni var små! Hur hon och Monika umgicks mycket och hade fullt upp med sina småttingar! Det är så fint att höra!

Jag tänker på dej mycket dessa dagar och mina tankar går till dina barn, till din familj, till de som också älskade dig – och som fortsätter att göra det.

Du lever kvar i våra hjärtan. I våra minnen. I det vi berättar vidare.

Tack för att vi fick ha dig i våra liv.

Vila i frid, kära kusin.

Kusin Cecilia

Gilla Dela Anmäl

Petra var 16 år och kom från tåget.
Hade varit i Stockholm när hon kom in med blossande kinder och fullkomligt strålade. Hon hade träffat en jättetrevlig och charmig pojke på tåget.
Han hette Peter. Dessa ungdomar hade drabbats av en omvälvande blixtförälskelse som kom att vara till Peters bortgång många år senare.
Förälskelsen övergick i ett äktenskap som gav upphov till 2 underbara flickor, numera stiliga, unga damer.
- Åh, Peter, åh, Peter, vi saknar dig så.
Vila i frid

Lars och Tyra

Gilla Dela Anmäl

Käraste Peter, minns så väl när jag träffade dig första gången, jag var bara 14 år och du och Petra kom till oss på Torö. Du hade ditt långa lockiga hår och var nog lite blyg. Mina bästa minnen av dig är på havet. Har aldrig känt mig mer trygg på en båt än med dig som kapten , alltid lugn och säker i de mest oroliga väder. Du fattas oss

Madeleine

Gilla Dela Anmäl

Peter, saknar dig. Du var en av mina allra bästa vänner. Du kunde lyssna och du var alltid så positiv. Och du talade aldrig illa om någon. En sann vän med massor av humor och empati. Du var unik. Minns med glädje alla stunder vi hade tillsammans på Älgö, på kvarnön, Barnholmen eller i Åre. Jag hade alltid en känsla av att du var värsta skidåkaren. Du hade ett särskilt stort intresse för vintersport: skidor, skidskytte, damernas 3-mil(vem kollar på det!?), hockey som vi brukade titta på samtidigt och kommentera målen, men när jag tänker efter så såg jag dig aldrig åka skidor! Du satt i cafe Idet i Björnen, det var nåt med knät. Såg dig aldrig med Petra i backen! Kan ha varit min tajming, eller också medvetet från dig. Du får gärna hinta nästa gång jag är i backen. Det var extra kul när vi rensade hamnen på Kvarnön från alger! Du dök med tuber för första gången, men det kändes som om du var vilken dykarkompis som helst. Troligtvis din vattenvana, där det inte spelade någon roll om du var över eller under vattnet. Oavsett, är tacksam för alla fina stunder vi haft tillsamnans med er. Alla utflykter, alla middagar och all värme. Du kommer alltid att finnas kvar hos mig. You will never walk alone.

Michael

Gilla Dela Anmäl

Käre Peter.
Svårt att fatta att du inte finns här längre. Men våra minnen kan ingen ta ifrån oss. Både från Kåhult hos mormor och morfar. Även från Påvelsgården där du bodde och arbetade hos oss ett tag. Tänk när vi var små och jag fick åka på din moppe som du hade målat i Sveriges färger. Du var väldigt stolt över att du hade en limpa på den moppen, jag fattade inte vad det var då. Eller när vi åt pizza i Påvelsgården efter en hård dag i hö skörden. Jag har aldrig sett någon äta så många pizzor varken då eller senare. Du var så stolt och glad över dina barn och ditt lilla barnbarn.
Du har alltid varit som en bror för mig. Jag kommer sakna dig. Ta hand om mormor, morfar och Uno så ses vi. Kramar från kusin Martina

Martina

Gilla Dela Anmäl

Tände ett ljus för dig i Florens Domkyrka!

Hélène

Gilla Dela Anmäl

Peter, du fattas oss.

Det är svårt att förstå att du är borta. Saknaden är stor – men när vi tänker på dig, är det alltid med ett leende. För du gav oss så många minnen att bära med oss, så många stunder av skratt och gemenskap.

På Barnholmen var du en självklar del av allt det fina. Där hörde du hemma – vid bryggan, i båten, på vattenskidorna. Där skrattade vi som mest, där tiden tycktes stå stilla och livet var som allra bäst.

Nu är det tystare utan dig. Men i varje solglimt över vattnet, i varje våg som mot bryggan slår – där finns du kvar. Där lever du vidare.

Tack för alla goda minnen.

fam. Ribring

Mikael

Gilla Dela Anmäl